annaanindita

Har precis pratat med en kompis om att man alltid tycker att de är grönare på andra sidan. Jag är avundsjuk på henne för att hon går tredje terminen på socionomutbildning något som jag har inbillat mig att jag aldrig kommer att klara av. Jag lägger ribban så högt att det är dömt att misslyckas. Varför glädjas man inte istället åt det man har och åt det man har klarat? Hon är avundsjuk på mig för att jag har jobb och en lägenhet och det tycker inte jag är så speciellt. Men med tanke på hur Sverige ser ut idag så är det inte så lätt att få jobb. Det är konstigt hur människan fungerar.  Visst ska man ha mål och drömmar men när man nått ett mål så glädjas man (jag) inte speciellt länge. De finns oskrivna regler i vårt samhälle saker som man ska ha uppnåt och klarat av vid olika åldrar för att få kalla sig "normal". Varför är de då så hemskt att inte vara "normal", vem bestämmer vad som är normal och inte normalt?

Nä får fortsätta detta inlägget en annan dag. Måste sova nu ska jobba imorgon,
Höres!